Nu är jag arg!

Jag gav mig av med hundarna, Sacke och Teodor, i morse - med släden. Som vanligt. Vi körde ner till byn, för att hämta upp posten, och så en sväng utmed träsket på andra sidan byn. Där var ovanligt mycket rörelse. Vanligtvis träffar man egentligen inte på nån. Ibland kanske en bil, eller en människa...

Idag träffade vi först på en riktigt stor plogbil - som i och för sig inte plogade, men körde mitt på vägen - och därmed lämnade minimalt med utrymme åt mig och hundarna på högersidan (vår höger sida, där vi körde), säkert hade han lika gott om plats på SIN högersida, men det är ju ändå högertrafik i vårt land! Hundarna blev lite rädda. Och hoppade in i snövallen. Och jag blev smått irriterad.

Sedan, vägen tillbaks var det en bil som krypkörde bakom oss genom byn - varför? Ja, inte vet jag! Vi körde in på högersidan - och det var således gott om plats för en bil att passera. Hundarna blev lite oroliga igen.

Och så byns tråkigaste, trögaste och mest otrevliga karl (och det säger inte lite i dessa trakter!) som står mitt i vägen med sin spark, som ett fån.

Sedan postbilen som kör om oss. Och sedan vänder och kör tillbaks.

Här började jag bli riktigt trött liksom - och lätt grinig. Fan vilken körig dag!

Sedan kommer vi i alla fall tillbaks till vårt släd- och pulkspår, upp till vår gård... men vad ser jag? Det finns inte mer!!! Det är upplogat. Hela vintern har snön fått ligga - och vi har gjort ett finfint spår att köra i, hårt packat och helt avsett för släden och pulkan. Perfekt för hundarna och mig! Och snällt mot slädens medar och pulkans botten...

Att jag alls valde att köra genom byn idag - och vidare på allmän väg, var just för att det snöat lätt i ett par, tre dagar. Då och endast då är dessa vägar nämligen körbara med släde/ pulka. Sedan plogar de - ända ner i grusen! Inte till grusen. Eller på grusen. Ner i grusen! Ryktet om de fina vintervägarna i norr - stämmer inte.

Och nu hade alltså någon kört bort hela mitt fina släd- och pulkspår - ända upp till min gård, ner i grusen! Från att ha varit ett 1 ½ meter högt beläget finfint spår i den orörda snö, för hundarna och våra färdmedel. Genom det vackra, stämningsfulla vinter landskapet - i total stillhet. Var det nu en totalt uppkörd, flera meter bred, slarvigt plogat - super fult! - och grusigt och hackigt och med stora snöbumlingar här och där och slarv och skit... så kallad väg! Och detta ända upp till min gård.

Vi kunde knappt ta oss hem, med släden i grus! Och det förstör förstås slädens medar att hålla på och köra så. Och det tröttar ut hundarna. Släden ska INTE köras i grus helt enkelt. (Det fattar de flesta.) :o)

Vid min gård hade man också fortsatt - över mina marker, längs en "väg" in i skogen, som över huvudtaget inte är en väg. Inte ens sommartid. Det är två sällan knappt skönjbara hjulpår över gräset. Och dessa hjulpår var nu alltså sedan länge begravda i mängder med snö! Vem visste ens exakt var de gick? Inte de som plogade i vart fall. Man hade kört sönder - totalt. Stora bitar jord, grus och vegetation - uppslänga på den fula snökanten. Många små träd också - krossade. Något större också, helt sönderbrutet (men det hade nog blåst omkull under någon vinterstorm, sedan tidigare).

Jag fortsatte med hundarna längs med denna "två hjulspår i mitt gräs på sommaren"-väg, tills vi kom fram till plogbilen. Jag tänkte han stannar väl, kliver ur - förstår att jag kommer för att prata. Vi körde efter honom ett litet tag - men han trodde nog bara vi körde för att vi tyckte det var kul eller vad helst! Fok har inte sällan en mycket konstig uppfattning här om vad som är kul - och tolkar andras beteende därefter, förstås.

Jag vände och körde hem hundarna. Selade av. Och tog in dem. Tog ut Gabriel "Valpaskutta" - som genast satte av som en pil in i skogen, längs med den nyplogade vägen. Givetvis var han nyfiken! Vägen har legat under snö i snart 6 månader. Och inga människor har varit här. Och så hörde han väl ännu plogbilen, som kommit i min frånvaro, arbeta. Och märkte säkert att jag var upprörd.

Jag skrek efter honom. Ylade också. Han kom. Just då kom en andra plogbil, nerifrån byahållet. Jag dirigerade snabbt upp Gabriel på snövallen. Och sa till honom att vänta. Och gick fram till plogbilen. Viftade - och fick honom att öppna. Undrade vem som beställt denna plogning. Det visste han inte. Varför jag inte blivit underrättad? Visste han inte heller. Brukar man inte bli det? Underrättar man som regel inte markägare - särskilt om det är en bebodd fastighet, med djurhållning och allt! - innan man sätter igång och plogar upp deras mark? Är det inte en god regel? Han visste inget. Som vanligt.

Jag sade till honom att jag mer än gärna hade velat bli underrättad om detta - innan. Måste man in i skogen för att avverka eller dylikt - visst, vad kan jag göra? Då får man väl ploga då... Men ska man göra det över min mark - över min tomt! - vill jag bli underrättad INNAN. Och så får man ju visa lite hänsyn...

Nu hade man kört sönder mitt och hundarnas spår - som förbinder oss med... Allt. Det är det enda sätt jag tar mig härifrån. Utan bil och körkort har jag knappast inte nytta av någon väg! Och plogad ner i grusen är den helt oframkomlig för mig, släden och hundarna. Det är bara otrevligt. Och fult dessutom.

Och att man sedan kör sönder min mark, sliter upp gräs och buskar, små träd och hela jordkakor - och bara slänger dem åt sidan. Hur fult som helst, nu - och hur kommer det se ut till våren? När snön försvinner... Min tomt var trevlig som den var, tack - och jag hade gärna återsett den, som sådan den var, till sommaren igen!

Arg är jag.

Trött på puckon.

Folk som inte vet - och anser det ger dem allsköns rättigheter.

Trött och less - och arg.

I alla fall, jag fick ta fram skyffeln - och gräva fram det lilla som var kvar av vårt spår, precis uppe vid vår gård, från genom den stora, stora snövallen! Så att vår gårds nät av gångstigar åtminstone är förknippat med denna nu fullt och fult upplogade väg. Och så tog jag med mig Teodor och gick nerför vårt berg och till grannberget och grävde fram spåret vi gjort där - upp över det berget och sedan vidare långt ut i ödemarkerna, och uppför många andra berg; flera mils pulk- och slädspår har vi gjort oss där... - från den stora fula snökanten som de nu gjort där.

Sedan gav jag hundarna mat. Och ben. Och gick själv in och tog en dusch.

Men arg är jag än. *grrrr*

 

André

10 mars 2009 15:45

Till gubben som inget visste (i plogbilen) sa jag slutligen också att jag ville att någon som visste något om det här - t ex vem som beställt plogningen, vem som skulle avverka, vems skog det var som skulle avverkas, och vem som var ansvarig för det som blev förstört också under arbetets gång förstås... - skulle ta och ringa upp mig, "bättre sent än aldrig". Och så gav jag mitt namn och nummer. Så får vi se...

 

snususling

10 mars 2009 18:09

Är nästan arg å dina vägnar.Rikligt med verbalt stryk skall den som är ansvarig för förödelsen ha,tycker jag.

 

Hannibal

11 mars 2009 13:56

Usch... känner med dig. Det är fruktansvärt när det blir sådan förstörelse, gör ont i hela kroppen. Har du sett dokumentärfilmen 'Hästmannen'? Han skötte sin skog för hand och med häst... sen blev han sjuk och de skickade dit maskiner. Man riktigt såg hur den stackars gamle mannen gick sönder inombords när marken kördes sönder. Det är iaf skönt att veta att naturen lagar sig själv rätt bra, även om det ibland tar lite för lång tid ur vårt perspektiv. Man vill gärna skynda på läkningen...

 

André

11 mars 2009 17:22

Grejen är att de inte ska avverka här. Hade jag bett om en avverkning hade jag förväntat mig en del... även tråkigheter. Men...

Jag visste inte ens att de skulle köra över min mark. Att det fanns några avverkningsplaner... Inget fick jag veta! Och för att köra här, vilket de anser sig ha rätt att göra - hur som helst - har de skövlat, utan att fråga eller ens informera mig, slitit sönder hela dungar av unga fina träd och buskar, rötter och allt, och kört sönder en del av min äng, rent av kört sönder ett vattenrör jag hade från sjön!

Så fina buskar nere vid bäcken, sönderkörda totalt, med rötterna i luften! Och detta är min tomt. Inte bara något skogsskifte... vilket jag tycker vore fräckt nog! Men detta är inte bara min mark - utan min tomt, mitt hem, min gård, hundarnas hem, vår lilla stig in i skogen, buskarna, träden vid bäcken, de två små skogsdungarna, som nästan sammanväxte likt en portal, på vardera sida om stigen - innan skogen verkligen tar vid... arrangemang vi gjort för att få upp vatten från sjön sommartid, till hundarna... allt. På min tomt!

Utan att fråga eller ens underrätta - bara dyka upp en dag! Utan förvarning, medans jag är ute och kör mina hundar - och skövla allt detta, på min tomt! Det kan bara inte vara rätt... Så gör man bara inte! Och det fanns sannerligen ingen anledning heller. Visst en del förstörelse hade varit oundviklig - för att de behöver ta sig fram. Men de har gett sig på ett stort område - på min tomt, mitt framför mitt hus och hundarnas gårdar. Antagligen har de planer på att ställa bilar och maskiner här - eller lagra timmer? På min tomt, utan att ens informera, än mindre fråga mig först! Helt sanslöst. Ja, jag är verkligen less på en sådan attityd bland människor.

 

Annika

12 mars 2009 17:21

Hej André
Jag hittade dig via Carinas hemsida. CArina oo jag träffades genom hundarna dvs Weimaraner. Själv har jag 5 men har inte din pli på mina djur. Ju fler jag får desto olydigare blir hela flocken. Jag funderade över ditt problem med pulka o släde o svårt att ta sig fram då de är snöfritt. Har du tittat på saccovagnar? De borde du kunna ta dig fram med vart du vill när de är snöfritt.
MVH annika

http://www.123minsida.se7zoolecto

 

annika

12 mars 2009 17:30

Hej igen
Läste detta igen ang dina problem med att folk bara tar o kör sönder mark osv. Jag har släcktingar norröver som av en tillfällighet såg i deras papper att från att deras fastighet hade hetat typ blåsjön 1. Så vid någon deklaration står det helt plötsligt blåsjö 1:1 vilket betyder att de helt plötsligt har delat av deras mark utan att de talat om något. De visade sig senare att staten har utan att upplysa ägaren bara har tagit mark. Detta har skett på flera ställen i Norrland. I detta fall så började de strida om att staten bara helt fräckt hade gått in o tagit mark men tyvärr gick ägaren bort mitt i bråket o han var den ände som helt säkert visste vart gränserna låg. O de efterlevande har inte orkat att bråka då de hade nog med förlusten av en familjemedlem, men det är väldigt fräckt gjort. O det är konstigt att staten o stora bolag tyckar sig har rätt att göra vad som passar. Kanske ett uppdrag för uppdrag granskning att kolla eller Achberg eller någon annan media person som är bra att trycka till de som tycker de sitter högre upp än oss andra dödliga.
MVH Annika

http://www.123minsida.se/zoolecto

 

André

13 mars 2009 06:28

Hejsan Annika!

Med pulka och släde är det egentligen inga problem. Bara det att släden jag beställde i höstas - och blev lovad kring jul/nyår, aldrig kom. Inte ännu i alla fall. Jag hoppas den kommer till nästa vinter! Det är en tobogasläde, alltså typ en släde med pulkbotten - och därför enklare att ta sig fram med i terrängen. Annars har vi en vanlig släde och ett par pulkor och en "Kickspark" (en finsk uppfinning: En spark som även går att köra i snö).

På sommarhalvåret låter jag hundarna dra cykel; Fäster helt enkelt draglinan i framaxeln på cykel - och så får de dra på samma sätt som de drar släde, fast fästpunkten blir lite högre. Men det går bra! Mycket bra. Sedan har vi kört en del andra vagnar och sparkcykel... men mycket går sönder. Det är dåliga skogsvägar. Mycket sten. Och det går fort! Blir stora krafter!

"Slädcykeln", som jag kallade den - en sådan där trehjulig pensionärssparkcykel - var mycket rolig att köra. Precis som en släde, fast på hjul! Men den gick fort sönder - och flera gånger sedan! Tills den bröts mitt av, vid framaxeln och styret.

Till sommaren funderar jag på en Binakärra. De är fyrhjuliga (lite klumpigare föreställer jag mig) och tyngre - men också tåligare.

Ta oss fram gör vi - varje dag, sommar som vinter. Problemet är att hitta något som verkligen tål det, i längden. Men jag tror Binakärrorna är bra - även om jag tyckte de verkar lite klumpiga. Den där trehjuliga sparkcykeln, "slädcykeln", var jag verkligen förtjust i! Lättmanövrerad, smidig, snabb...

Sedan är det alltid svårare på sommaren att ta sig fram ute i terrängen; mycket svårare - minst sagt. Det är myrmark. Det är sten och stockar i skogen. På vintern tar man sig däremot fram ÖVERALLT - allt begravt i ett tjockt skyddande snötäcke, och myrar och träsk och sjö frusna. Då kör man över stockar, stenar, berg och myrar och sjöar... överallt. Det är underbart! :o)

Kör du själv med dina hundar?
Kanske är det någon sådan gemensam uppgift - med dig som ledare, som skulle behövas för att få dem att vilja räta in sig i ledet mer? Men ni kanske redan kör... :o)

Skulle vara roligt att höra mer om dina hundar! (länken till din sida kommer jag inte in på)

Ha det gott!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Men jag kämpar med ett raserat avloppssystem i mitt hus, på grund av vilket jag också behövt stänga av vattnet. Faktum är att vattenpumpen blev dränkt i avloppsvatten *urk* - och därför slog ut en del av elsystemet. Vatten, avlopp, el. Det jobbar jag...

Uppenbarligen.   Det händer så mycket i mitt liv just nu - kvinnor (okey, en räcker!)  och hundar, roligt och jobbigt, katter och snösmältning, problemhus och nya strategier... allt! På en gång. Alldeles för mycket att skriva om! Särskilt nu - mitt u...

Jag hade verkligen tänkt skriva igår - för igår morse var det nämligen precis en vecka sedan Husky kom till gården. Men dagarna har försvunnit fort, var och en, och i en strid ström!   Mornarna har varit korta och effektiva. Dagarna ute med hundarna ...

Förra torsdagen bad jag en av tanterna i byn att köra in mig till tåget... Och den natten spenderade jag sittandes i en mycket obekväm, trång stol, med två Salukis i knät och en tjej iklädd tre par trasiga nylonstrumpbyxor och en oroväckande vid t-sh...

Himmelen är blå. Molnen flyger runt i vinden likt små bomullstussar. Vinden är mild, mjuk och liksom sötaktig, men mycket frisk!   Och som solen strålar! Värmer snön uppe på taken och i träden, som droppar... Det är ännu mycket snö, men varje dag lit...