Nu är jag arg!

Jag gav mig av med hundarna, Sacke och Teodor, i morse - med släden. Som vanligt. Vi körde ner till byn, för att hämta upp posten, och så en sväng utmed träsket på andra sidan byn. Där var ovanligt mycket rörelse. Vanligtvis träffar man egentligen inte på nån. Ibland kanske en bil, eller en människa...

Idag träffade vi först på en riktigt stor plogbil - som i och för sig inte plogade, men körde mitt på vägen - och därmed lämnade minimalt med utrymme åt mig och hundarna på högersidan (vår höger sida, där vi körde), säkert hade han lika gott om plats på SIN högersida, men det är ju ändå högertrafik i vårt land! Hundarna blev lite rädda. Och hoppade in i snövallen. Och jag blev smått irriterad.

Sedan, vägen tillbaks var det en bil som krypkörde bakom oss genom byn - varför? Ja, inte vet jag! Vi körde in på högersidan - och det var således gott om plats för en bil att passera. Hundarna blev lite oroliga igen.

Och så byns tråkigaste, trögaste och mest otrevliga karl (och det säger inte lite i dessa trakter!) som står mitt i vägen med sin spark, som ett fån.

Sedan postbilen som kör om oss. Och sedan vänder och kör tillbaks.

Här började jag bli riktigt trött liksom - och lätt grinig. Fan vilken körig dag!

Sedan kommer vi i alla fall tillbaks till vårt släd- och pulkspår, upp till vår gård... men vad ser jag? Det finns inte mer!!! Det är upplogat. Hela vintern har snön fått ligga - och vi har gjort ett finfint spår att köra i, hårt packat och helt avsett för släden och pulkan. Perfekt för hundarna och mig! Och snällt mot slädens medar och pulkans botten...

Att jag alls valde att köra genom byn idag - och vidare på allmän väg, var just för att det snöat lätt i ett par, tre dagar. Då och endast då är dessa vägar nämligen körbara med släde/ pulka. Sedan plogar de - ända ner i grusen! Inte till grusen. Eller på grusen. Ner i grusen! Ryktet om de fina vintervägarna i norr - stämmer inte.

Och nu hade alltså någon kört bort hela mitt fina släd- och pulkspår - ända upp till min gård, ner i grusen! Från att ha varit ett 1 ½ meter högt beläget finfint spår i den orörda snö, för hundarna och våra färdmedel. Genom det vackra, stämningsfulla vinter landskapet - i total stillhet. Var det nu en totalt uppkörd, flera meter bred, slarvigt plogat - super fult! - och grusigt och hackigt och med stora snöbumlingar här och där och slarv och skit... så kallad väg! Och detta ända upp till min gård.

Vi kunde knappt ta oss hem, med släden i grus! Och det förstör förstås slädens medar att hålla på och köra så. Och det tröttar ut hundarna. Släden ska INTE köras i grus helt enkelt. (Det fattar de flesta.) :o)

Vid min gård hade man också fortsatt - över mina marker, längs en "väg" in i skogen, som över huvudtaget inte är en väg. Inte ens sommartid. Det är två sällan knappt skönjbara hjulpår över gräset. Och dessa hjulpår var nu alltså sedan länge begravda i mängder med snö! Vem visste ens exakt var de gick? Inte de som plogade i vart fall. Man hade kört sönder - totalt. Stora bitar jord, grus och vegetation - uppslänga på den fula snökanten. Många små träd också - krossade. Något större också, helt sönderbrutet (men det hade nog blåst omkull under någon vinterstorm, sedan tidigare).

Jag fortsatte med hundarna längs med denna "två hjulspår i mitt gräs på sommaren"-väg, tills vi kom fram till plogbilen. Jag tänkte han stannar väl, kliver ur - förstår att jag kommer för att prata. Vi körde efter honom ett litet tag - men han trodde nog bara vi körde för att vi tyckte det var kul eller vad helst! Fok har inte sällan en mycket konstig uppfattning här om vad som är kul - och tolkar andras beteende därefter, förstås.

Jag vände och körde hem hundarna. Selade av. Och tog in dem. Tog ut Gabriel "Valpaskutta" - som genast satte av som en pil in i skogen, längs med den nyplogade vägen. Givetvis var han nyfiken! Vägen har legat under snö i snart 6 månader. Och inga människor har varit här. Och så hörde han väl ännu plogbilen, som kommit i min frånvaro, arbeta. Och märkte säkert att jag var upprörd.

Jag skrek efter honom. Ylade också. Han kom. Just då kom en andra plogbil, nerifrån byahållet. Jag dirigerade snabbt upp Gabriel på snövallen. Och sa till honom att vänta. Och gick fram till plogbilen. Viftade - och fick honom att öppna. Undrade vem som beställt denna plogning. Det visste han inte. Varför jag inte blivit underrättad? Visste han inte heller. Brukar man inte bli det? Underrättar man som regel inte markägare - särskilt om det är en bebodd fastighet, med djurhållning och allt! - innan man sätter igång och plogar upp deras mark? Är det inte en god regel? Han visste inget. Som vanligt.

Jag sade till honom att jag mer än gärna hade velat bli underrättad om detta - innan. Måste man in i skogen för att avverka eller dylikt - visst, vad kan jag göra? Då får man väl ploga då... Men ska man göra det över min mark - över min tomt! - vill jag bli underrättad INNAN. Och så får man ju visa lite hänsyn...

Nu hade man kört sönder mitt och hundarnas spår - som förbinder oss med... Allt. Det är det enda sätt jag tar mig härifrån. Utan bil och körkort har jag knappast inte nytta av någon väg! Och plogad ner i grusen är den helt oframkomlig för mig, släden och hundarna. Det är bara otrevligt. Och fult dessutom.

Och att man sedan kör sönder min mark, sliter upp gräs och buskar, små träd och hela jordkakor - och bara slänger dem åt sidan. Hur fult som helst, nu - och hur kommer det se ut till våren? När snön försvinner... Min tomt var trevlig som den var, tack - och jag hade gärna återsett den, som sådan den var, till sommaren igen!

Arg är jag.

Trött på puckon.

Folk som inte vet - och anser det ger dem allsköns rättigheter.

Trött och less - och arg.

I alla fall, jag fick ta fram skyffeln - och gräva fram det lilla som var kvar av vårt spår, precis uppe vid vår gård, från genom den stora, stora snövallen! Så att vår gårds nät av gångstigar åtminstone är förknippat med denna nu fullt och fult upplogade väg. Och så tog jag med mig Teodor och gick nerför vårt berg och till grannberget och grävde fram spåret vi gjort där - upp över det berget och sedan vidare långt ut i ödemarkerna, och uppför många andra berg; flera mils pulk- och slädspår har vi gjort oss där... - från den stora fula snökanten som de nu gjort där.

Sedan gav jag hundarna mat. Och ben. Och gick själv in och tog en dusch.

Men arg är jag än. *grrrr*